Nepal. Som jag har sett fram emot detta. Kathmandu var väl ingen tiopoängare om jag ska vara ärlig. Smutsigt, dammigt och fattigt. Men det hade ändå sin charm med små butiker med teer, tyger och krimskrams i alla former. Efter ett litet bakslag med ÄNNU en magsjuka tog jag mig upp till Pohkara efter ett par dagar i Kathmandu. Det är ett mer turistigt ställe som ligger högre upp i bergen. Fina vyer med både berg och sjöar runt om i byn. Till min stora förvåning kom det bara israeler dit. Jag spenderade fyra dagar där utan att träffa någon från ett annat land (utom Nepal förstås). Det är lite svårt att komma in i gängen när alla är från samma land, det blir lätt att de pratar på sitt eget språk. Men jag ska inte klaga. Jag hade min roligaste kväll än så länge med ett gäng israeler. Det som var synd var att alla jag träffade skulle åka hem dagen efter eller åka någon annanstans. Jag var ju på kompisjakt för att få med mig någon upp i bergen och trekka med mig. Det fick jag inte.. och för första gången kände jag mig faktiskt lite ensam.

Alla som jag träffade och pratade med sa dock att det bara var att ge sig iväg på egen hand. Fick även höra att "Du behöver ingen hjälp att bära packningen och absolut ingen guide. Det går inte att komma fel" Jaha tänkte jag. Så efter att fått lite hjälp att planera min trek så gav jag mig iväg själv. Ni kan väl kanske gissa hur det gick? Det började med att bankkortet inte fungerade så sprang runt hela stan och höll på att missa bussen. Kom iallafall med och tog en tretimmars tur till Birehanti där jag skulle börja vandringen. Glömde ju självklart att hoppa av bussen så fick gå en timme tillbaka. När jag kom fram till Birehanti visade sig att det inte gick att ta ut pengar där. Då var det bara att vandra 40 min till och hoppa på en annan tretimmars buss tillbaka till Pohkara igen. Det var lagom skämmigt att checka in på hotellet igen när jag så stolt pratat om hur jag skulle klara av detta själv.

Jag gjorde ett nytt försök dagen efter och då gick det bättre iaf. Det visade sig dock att ALLA hade guide och INGEN bar sin egen väska. Men som tur väl var träffade jag redan efter ett par timmar Kristelle och Kevin från Frankrike. Vi skulle till samma ställe så jag hakade på dem och deras guide. Dagen efter fick vi sällskap av ännu tre fransyskor, så vi har varit en mysig liten grupp. Vi skildes idag efter att ha vandrat upp på Poonhill som är highlighten på den här trekken. Det ska vara en underbar utsikt, men idag var det dimmigt så vi såg ingenting. Dem andra vandrade vidare men jag bestämde mig för att stanna en natt till och göra ett nytt försök imorgon.

Själva trekkingen i sig har varit underbar hittills. Underbara berg vart man än tittar och härlig stämning mellan alla vandrarna man möter på vägen. Det har dock varit tuffare än jag trodde. Jag hade en bild av att man skulle gå kringelkrokiga vägar, men vi vandrar verkligen rakt upp. Det är varmt ett par timmar mitt på dagen, men annars är det iskallt. Alla stiger upp tidigt på morgonen och börjar sin vandring. Det är härligt med den tidsrytmen. Idag steg jag upp klockan fyra och efter att de andra vandrade vidare vid sjutiden har jag bara väntar på att det ska anlända några andra vandrare. Det gick förbi ett par för en stund sedan. Då sprang jag ut och sålde in det är "hotellet" som bara den. Vill man ha vänner får man jobba för det. Nu väntar jag på att dem ska duscha färdigt sen ska jag prata hål i öronen på dem.

Puss och Kram