Ja, vi tar väl vid där jag lämnade er sist. I Ghorapani med hopp om en klar morgondag så jag skulle få se utsikten från Poonhill. Jag steg upp 04:00 igen och började vandringen uppför berget. Egentligen är det kanske inte mycket mer 500m att gå men det är rakt upp och på en höjd när det börjar bli tyngre att andas, så det är verkligen TUFFT! Toppen av Poonhill ligger på 3500m. Det är ingen höjd här i Nepal, men om man jämför med kebnekaise som är 2000m hög så förstår ni att vi ändå är uppe på höjder. Tyvärr hade jag otur igen. När jag kom upp till toppen var det lika dimmigt som gårdagen. Otroligt besviken traskade jag ner igen. Vän nere tyckte jag att himlen började spricka upp lite, så jag tog mig tillbaka upp så fort jag kunde. Tji fick jag när det fortfarande var lika dimmigt på toppen. Jag köpte mig en varm choklad och försökte vänta ut dimman, men efter ett tag verkade det lönlöst. 95% av alla andra hade gett upp för flera timmar sedan så jag började traska neråt igen. På nervägen tyckte jag mig se utsikt som dimman hade skymt tidigare och insåg att nu har det ta mig fan spruckit upp! Jag tog mig upp igen, och blev totalt utskrattad av Nepalesen som satt där uppe när jag återigen möttes av en tjock dimma. Då kändes det jobbigt ska ni veta mina vänner, men skam den som ger sig! Det hade blivit lite varmare och jag la mig och slumrade på bänk där uppe. När jag ca en timme senare öppnar ögonen, tror det eller ej, hade det spruckit upp!!! Överlycklig for jag upp och kunde njuta av en underbar utsikt. Det var fortfarande dimmigt och utsikten var ingenting mot vad den kunde vara, men jag var fullständigt överlycklig. En liten tår rann ner för min kind när jag stod där med solen i ansiktet och kikade ut över toppen av hela världen.

På gott humör fortsatte jag mot Tatapani på egen hand. En underbar utsikt hela vägen som blandades av de högsta bergskraporna, gröna kullar med massa risplantage och små spartanska byar. Det var sju timmars vandring nerför. Jag var nog lite sliten av rännandet upp och ner för Poonhill och det var en terräng som slet fruktansvärt på knäna. Med en timme vandring kvar gick jag totalt in i väggen. Och är det inte självklart att solen ska försvinna just då och ovädret kommer fram?! När jag väl kom fram kunde jag knappt röra mig. En som jobbade på stället där jag bodde hjälpte mig då till en varmvattenskälla som lokalbefolkningen brukade gå till. Den innehöll "medicinvatten" sa han och dit reste folk från långvägar om dem var sjuka eller gamla. De fick mig att börja undra lite hur mycket bakterier det egentligen fanns där, men jag gav det en chans. På 10 min så var jag faktiskt bättre i knäna. Medicinvatten helt enkelt.

Sista dagen på vandringen tog jag mig upp till Johmssom. En del vandring men också en bit buss där vägen var allt för jävlig med damm och smuts. Det gick knappt att se när vinden blåste. Johmssom var min slutdestination och jag är så fruktansvärt nöjd med vandringen. Det är verkligen något jag kommer göra igen. Utsikten och utmaningen är så energigivande, men framförallt stämningen vandrarna emellan och de små "byarna" vi sov i. Tyvärr kunde jag inte njuta uppe i Johmssom då jag hade total dödsångest. Jag hade minst sagt satt mig själv på pottan när det var dags att ta sig tillbaka. Mina alternativ var att flyga från världens tredje farligaste flygplats, eller spendera 10 timmar i en buss på vad som kallades "dödens väg". Efter mycket om och men blev det flyget, och jag överlevde ju.

Sista dagarna i Pohkara och Kathmandu tog jag det mest lugnt och umgicks med en svensk tjej som heter Diana. Hon är verkligen superinspererande. Precis färdiggjort fyra år i Washington DC och nu skulle hon börja jobba för FN i Kongo. Nu sitter jag på flygplatsen i Dubai och har haft superhärligt sällskap av en kille som varit runt och rest hela världen, samtidigt som han har studerat i Istanbul, London och Frankrike. Man blir verkligen sugen på livet när man träffar alla människor med dessa fantastiska historier.

Oh, just det. Sitter ju på flygplatsen för att jag ska ta mig till Turkiet. Planen är sol och bad sista veckan och bara vila upp mig. Det är några karlskroniter i Istanbul och jag ska förmodligen möta upp den franska killen från vandringen och hans vänner söderut. Håller tummarna för att resan ska avslutas lika bra som den har varit hittills.

Jag saknar er, puss och kram!